Jag har under helgen sett tre långa filmer och sju korta. Av erfarenhet vet jag att filmfestivalfilmerna alltid är svinbra och därför går årets sammanfattning i besvikelsens tecken.
Cracks. Eva Green är vacker, men man kan tro att hon gick på något olagligt när hon spelade in denna film. Det var över huvud taget ett märkligt överspel från alla håll och kanter. Tyvärr. Historian och bilderna är storslagna.
Round da way. Animerad fransk gangsterhumor. Tja. Den var la rolig. En gång skrattade jag ihjäl mig i alla fall.
Under the North Star. Vi hade missuppfattat handlingen och vi visste inte hur lång den var. Detta kan bidra till att jag tycker att detta var något av det segaste jag någonsin upplevt. Finland, förra sekelskiftet, de röda och de vita. Bistra miner, bistra levnadsförhållanden och satana perkkele i tre timmar och en kvart. Nä.
Sedan var det det här med kortfilmerna. Alltså, är det så att Filmfestivalen är ett forum för filmstudenter som ska ges möjlighet att visa sina jungfrualster för några fler än de närmast sörjande? Det känns elakt och förmätet att dissa unga, brinnande filmskapare men här fanns inte mycket att hänga i julgranen. Det lysande undantaget var Michael Bundsens Något börjar, något tar slut. Helt i stil med Erlend Loes Naiv.Super. Det vill inte säga lite säger jag!
