Samma mamma? november 24, 2009

Jag råkade zappa förbi Skavlan som går i repris i svt24. Jag gillar egentligen inte Skavlan något vidare. Han är ju så fjantpräktig att man börjar skämmas. Hur som helst så såg jag att Per Elofsson satt som gäst i en fåtölj och jag tänkte hur kommer det sig? Han är väl inte så värst hyperaktuell nu för tiden eller har jag missat något?

Det var ju inte Per Elofsson. Det var Tomas Alfredson. I fåtöljen bredvid satt pappa Hasse. Men herregud. Det var det likaste jag sett. Men jag tror att jag fortfarande har missat något. De visade en liten snutt av Luftslottet som sprängdes. Hasse har en liten roll där och filmen är regisserad av, inte Tomas, utan den andre regibrorsan Daniel. Borde inte han ha suttit i den där fåtöljen då?

Att härdas november 18, 2009

Jag tycker ju om att springa intervaller. Det blir man snabb av. Med Knallen har vi de senaste åren kört pass där den effektiva intervalltiden brukar ligga på ungefär 20 minuter. När jag började träna med klubben för tio år sedan var den betydligt längre än så. Jag har funderat på det. Och så har jag funderat på Wolfgang Pichler. Om man har Wolfgang Pichler som tränare så blir man snabb. Jag känner på mig att han låter sina adepter kriga på i intervalltempo i mer än 20 minuter per pass.

Jag missade gårdagens klubbträning och bestämde mig för att sticka ut på egen hand idag. Tänkte att jag kunde kuta runt på Ryavallen, det är smidigt och enkelt och gör det lätt att jämföra intervallerna. Vidare tänkte jag att det tar ungefär en och en halv minut att springa ett varv. Om jag då springer 20 varv, så är jag uppe i 30 minuters effektiv intervalltid. Det skulle ju kännas bra! På eftermiddagen när regnet fortfarande stod som spön i backen och mörkret lagt sig började jag inse att det där skulle nog bli ganska jobbigt.

Jag värmde upp på vägen till arenan och drog igång. Planen var 400 m + 100 m vila i promenadfart. Det skulle ge fyra lopp tills jag var tillbaka där jag startade, fem sådana omgångar skulle det bli. Alltså: 20 intervallvarv + sammanlagt 5 vilovarv. 10 000 m. Jag tänkte hur ska jag palla 10 000 m på ett litet 400 m-varv? Dessutom var Ryavallen alldeles mörklagd. Regnet böljade från ihållande till lätt dugg. Vinden pendlade mellan ordentligt frisk till ganska okej. Inte så roliga omständigheter för en lättskrämd tös som jag. Flera gånger hoppade jag till i skräck när vinden rev tag i presenningen över längdhoppsgropen eller när vattensamlingarna på Ryahallens tak blåste ner i ett ilsket piskslammer bredvid mig. Ett evigt nedräknande. Skorna började gnirka eftersom de var så blöta. Ibland kom det sådana vindbyar att det lyftade benets fot blåste rakt in i det andra benets vad och jag höll på att stå på huvud. Räkna ner, räkna ner. Och till slut var jag klar. Då kändes allt bra och fridfullt igen.

Men fy fan vilket uttråkande pass! Det vill jag aldrig göra om!

Kärlek november 15, 2009

Har precis varit och sett Helena Bergströms senaste alster Så olika. Filmkritikerna tycker att den är skräp förstås, men låter man bli att vara för kräsen så är detta en härlig feelgood-rulle med hjärtat på rätta stället. Det är en film om kärlek. Och som titeln antyder så bjuds vi på det ena osannolika kärleksmötet efter det andra. Inledningsvis är det ganska konventionellt, men efter hand spårar det ur så det står härliga till och filmen kunde inte ha slutat mer skruvat än den gör, (SPOILER ALERT) med ett kyrkbröllop mellan Rolf Lassgård och Rikard Wulff.

Sedan kan man inte undgå att bli kär i de fantastiska lappugglorna. (Skansen och dess djur har en viss betydelse i handlingen.) Att ett djurs utseende och rörelsemönster kan vara så fascinerande! Och apropå kärlek så passerade min allra första pojkvän förbi i en biroll och då gjorde mitt hjärta förstås ett litet extra skutt!

Ett dockhem november 10, 2009

Äntligen har jag lyckats riva av ett ordentligt träningspass för första gången sedan… sedan… alldeles för länge. Hårda femminutersintervaller med efterföljande core-träning så det vore väl skam om jag inte har brutal träningsvärk imorgon!

Hade ett stycke 08 på besök i helgen. Personen i fråga hade aldrig tidigare besökt Borås. Det är ju så att utgår man från mitt hem har man sådär en minuts gångavstånd till shopping, bio, restauranger, uteställen, mataffär, whatever. Det finns i stort sett ingenting av Borås utbud som ligger längre bort än att man t.o.m. pallar att gå dit i dåligt väder. På väg hem från City Allégatan med halvtunga kassar (som alltså inte behöver bäras på så värst länge) fällde besöket ett i sanning träffande utlåtande. ”Den här sta’n är som ett dockhem”. (Och när vi senare gick förbi en av stadsbussarna, linje 2 mot Tullen, kom frågan: ”Finns det två busslinjer här?”)

Johan Esk och nollåttorna november 1, 2009

Dagens Nyheters eminente sportjournalist Johan Esk skrev en väldigt träffande krönika strax innan årets i särklass hetaste avspark. Här är ett citat och det gläder mig att enstaka stockholmare faktiskt har vett på lite självdistans och ironi!

”Hela veckan har AIK-spelare spelat med i mediespelet och gjort det så bra. Käkat guldpytt, gjort fuck off-tecken, sagt självsäkra saker och kelat med pokalen som bär AIK-legendarens namn.

De har inte behövt låtsas så mycket. Bara behövt vara som vi stockholmare är. Vi tar för givet att vi är störst, bäst och vackrast. Om någon har avvikande uppfattning ler vi inombords och beklagar att informationen inte nått fram till alla. Vi vet att SM-pokalen har ett hem och hemmet är i Stockholm eller Solna. Är den på turné är det bara en sorts glesbygdsstöd.”

Grattis AIK. Det gjorde ni bra. Guldet kommer att glänsa så vackert i Solna.

La Goif Famiglia oktober 30, 2009

Anna är världens härligaste tjej. Hon har spelat fotboll i Dalsjöfors sedan damfotbollen uppfanns. Dessutom har hon, som en fin flaska vin, bara blivit bättre med åren. Dalsjöfors Goif hade avslutningsfest i helgen som gick (som jag alltså inte kunde gå på, snyft) och Anna fick påpassligt pris som årets bästa spelare. Grattis! Nu har Anna en hyfsat talangfull lillasyster också. Hon slog till och gjorde sitt första landslagsmål i veckan, när Sverige VM-kvalade mot Belgien! Grattis!

De här syrrorna har en mamma och en pappa också. De har kämpat och slitit i många år för att damfotbollen och DGoif ska må väl och få det stöd som behövs. Liksom i resten av landet är det tyvärr inte så väl ställt med damfotbollen i Sjuhärad för tillfället. Pappa Göran har därför gått i bräschen för att Dalsjöfors och värsta lokalrivalerna Byttorp ska gå ihop och med gemensamma krafter upprätthålla ett elitlag för fotbollsspelare i Borås som råkade födas till det ena könet och inte det andra. Timingen verkar närmast perfekt. Alla inblandade är nöjda med idén och redan till nästa säsong kommer vi att få se ett samlat och pånyttfött grönt lag i division 1. De enda i sta’n som inte vill ta i en damsatsning med tång är IF Elfsborg. De har inte tid med tjejer, för de ska vinna Allsvenskan. Det går ju sådär. Det blir ett annat svartgult lag som vinner Allsvenskan trots att de också har ett lag i Damallsvenskan.

Åland marathon oktober 30, 2009

23 knallar, med Kalle Björklund i täten drog iväg med buss och båt mot Åland för att springa Ålands hel- respektive halvmara. Vilket lyckokast! Inte för Kalle iofs, som tvingades bryta, men ALLA andra satte pers på den distans de valt att ställa upp i! De flesta sprang den långa banan, medan jag själv med min konstiga höstform inte vågade köra på med något annat än en halv mara. Mitt pers låg sedan i våras på 1.41 och jag hade förhoppningar om att pressa ner detta till under 1.40. Jag tänkte att senaste tidens vila skulle göra susen, trots att benen såklart inte är riktigt vana att ligga och nöta asfalt några längre sträckor.

Det blev precis som jag trodde. Efter 7-8 km kändes farten och orken perfekt, men musklerna började gny och stumna. Skit i det tänkte jag, de får stå ut. Min mentala inställning var att en mil går lätt att springa och sedan är det bara en mil kvar, det är ju lugnt! Efter ungefär 14-15 km var jag rädd att jag skulle säcka ihop fullständigt. När man väl börjat stumna så blir det ju bara en stadigt nedåtlutande utförsbacke. Man kan helt enkelt inte återhämta sig i löpning, som man annars kan klara på ett bättre sätt i tex cykling. Istället får man kräma ur sitt pannben och bara plåga sig. När två kilometer återstod kom jag ikapp en trött stockholmsgrabb och tillsammans lyckades vi spurta ner varann till en tid gott och väl under 1.40. 1.38 blev min sluttid, min snabbaste någonsin och jag kunde passera mållinjen med ett leende på läpparna Priset betalar jag fortfarande. Träningsvärken är ungefär lika grym och plågsam som efter vårens marathonlopp, men som vi säger, skit i det! (Sedan spelade jag badminton i tisdags och det gjorde ju inte benen gladare precis )

Mot Åland! oktober 23, 2009

Jag är fortfarande förkyld, men jag räknar kallt med att jag är frisk på söndag morgon och kan avverka de där dryga 21 100 metrarna. Det var en massa annat jag hade tänkt blogga om, men jag är för slö för att hinna med det ordentligt innan jag far iväg. Det har varit den ena upprörande nyheten efter den andra den här veckan! Det här med sverigedemokraterna t ex.

Alltså, Jimmie Åkesson kan lika gärna stå och gapa i Aftonbladet att han hatar muslimer, för det är ju precis den sortens imbecilla idéer som de håller fast vid i sitt kvasidemokratiska lilla struntparti. Det som egentligen upprör mig mest är att de etablerade partierna ens vill ta debatten med dem. Anser allianspartierna (som ju tidigt pläderade för att låta sd komma till tals i de stora debatterna) att sd är en värdig meningsmotståndare? Hyser de sådan respekt för de här stollarna att de vill lägga tid och energi på att bemöta dessa stinkande gutturala bräkanden?

Häromdagen blev det tumultartade scener i BBC:s lokaler. En gigantisk folkmassa hade trängt sig in för att visa sitt missnöje med att den ansedda kanalen låtit britternas motsvarighet till Jimmie Åkesson, Nick Griffin (som möjligtvis är ännu ett snäpp vidrigare), delta i en paneldebatt på bästa morgon-tv-tid. Det är bra! Stå upp! När väl programmet till slut drogs igång fick Griffin genast veta hut från olika håll. En åhörare i publiken föreslog att han skulle flytta till Sydpolen, med motiveringen ”Det är ett färglöst landskap. Det skulle passa dig”.

Förresten sa den här Griffin en gång inför dold kamera att islam är en elak, ond tro som spritt sig tack vare en handfull galningar. Det var ju synd. Annars kunde han ha blivit kompis med de där rabiata antisemiterna, typ Irans kräkframkallande president Ahmedinejad, som liksom Griffin förnekar att Förintelsen skulle ha ägt rum

Förkylningsuppladdning oktober 19, 2009

Det verkar ha blivit min melodi, att bli förkyld precis före viktiga lopp menar jag. I våras drog jag på mig en rejäl halsontsväng sådär tio dagar före marathonstarten. Nu laddar jag som bäst för Åland halvmarathon, och när jag vaknade igår kände jag ett strävt, stickande, irriterande halsont. Jag får bara lita till mina tidigare kroppserfarenheter. Jag är alltid sjuk i en vecka, vare sig mer eller mindre. Alltså bör jag vara tillfrisknad och klar med ett par timmar till godo innan starten 8.45 på söndag i Mariehamn

Arvet efter Alströmer oktober 17, 2009

Staden Alingsås är starkt förknippad med vår favvoknöl potatisen. Bygdens store son Jonas Alströmer såg för trehundra år sedan till att lära oss okunniga bönder hur potatisoldandet skulle gå till, och potatisätandet har aldrig tappat i popularitet sedan dess.

Nu senast var det några alingsåsgrabbar som gav staden kontra potatisen ett nytt ansikte. Istället för att bara äta upp knölarna kan man väl prova att skjuta med dem, verkar ha varit deras innovativa idé. Läs det här. Det är rätt roligt faktiskt!