Och nu vill jag åka till Oschlo! mars 14, 2010

Man kan inte säga annat än att Melodifestivalen är en galet bra show! Måns Zelmerlöw är den perfekte entertainern. Christine Meltzer är sjukt rolig. Hennes absurda humor sticker ut extra mycket tack vare att den står i sådan bjärt kontrast till hennes allmänna bimbo-look. Och att de fått med Dolph Lundgren är ett genidrag utan dess like! Vilken tajming! Efter hans sommarprat har folk så sakteliga börjat förstå att han är mer än 196 centimeter muskler. Han har plötsligt fått ta plats i tv-soffa efter tv-soffa för att nu, till slut, fått chansen att spela ut hela sitt register och därmed lagt hela svenska folket vid sina fötter. Från svårtillgänglig machotölp till folklig på sex veckor melodifestival!

Det har gnällts i media över att festivalen blivit ointressant och har tappat tittare. Bla bla. Minisketchserien om schlagerhotet har ju varit extremt rolig med en fantastisk ensemble gästskådisar! Och tänk vilken kavalkad av hits och artister som bjöds i finalens Norge-kamp! Dessutom har årets startfält hållit förvånansvärt hög klass. Jag kan inte annat än applådera Christer Björkman och hans hantlangare!

Sedan blev ju inte saken sämre när lillebror gick och kammade hem hela konkarongen! Bevare mig, vilka spännande lördagar vi genomlidit. Nu får vi hämta andan ett tag innan det drar ihop sig igen den 27 maj. Kristian lär ta det hela med ro, han låter inte sådana här triviala saker stiga honom åt huvudet precis. Igår chattade vi en kort stund på facebook ett par timmar före finalen. Vi pratade inte om den. Vi pratade om konjunktivens ställning i svenska språket. Den är på tok för låg!

Jag vill fira med tårta! mars 13, 2010

Kom igen nu, Kristian, Bobby och Anna! Må ni vinna!

Internationella kvinnodagen mars 8, 2010

På jämställdhetsfronten intet nytt. Dock fick en människa utan snopp en Oscar inatt för bästa regi för första gången i världshistorien. Bra jobbat, Hollywood…

Och så bor jag i ett filmmässigt u-land dessutom. I Borås går EN av de nominerade filmerna på bio just nu. (Ja, det är klart att det är Avatar.) Vi får väl vänta tills The Hurt Locker, Crazy Heart, Precious, The Imaginarium of Dr Parnassus och A Single Man går upp på Röda Kvarn, vilket år som helst.

Åh vad jag är stolt! mars 1, 2010

Tänk att de gick och vann hela rasket! Det hade jag aldrig vågat tro! Kvällstidningarna hade sent omsider börjat höja favoritskapet på Anna Bergendahl, men en plats i andra chansen kändes nog mer rimligt än det som blev. Och när Anna själv drabbades av hysteri och förvirring i samband med vinsten reagerade brorsan ungefär tvärtom. Visserligen kliade han sig nervöst i huvudet vid Måns Zelmerlöws intervju men resten av kvällen höll han sig förvånansvärt sansad. När jag och Maria mötte upp honom efteråt stod vi bara och skrek, medan Kristian själv kommenterade det hela med ett lågmält ”Det var ju roligt”.

Han fixade in oss på efterfesten som bjöd på välsmakande buffé, gratisvin, grymt dansgolv och tidernas kändisspotting. Maria hade med sig kamera och det är tur att hon är ungefär tio gånger modigare än jag! Jag hade ALDRIG vågat gå fram till exempelvis Peter Jöback och bett att få bli fotad ihop med honom. Men det gjorde hon, nästan till priset av att hon svimmade på kuppen, men det var det värt! Förhoppningsvis kan jag erbjuda lite bildbevis här fram igenom

Kvällens upptäckt: Herregud vad alla kända människor är korta!

Kvällens mest frekventerade kommentarer mellan mig och Maria:

1. Tänk att hon slog Peter Jöback!

2. Faan vad Peter Jöback är snygg!!

Anna Bergendahl – This is my life februari 26, 2010

Nu drar det ihop sig, och helt otippat har brors och Bobbys låt seglat upp som en av favoriterna! Det kan bli en rolig, skånsk lördagafton. Förutom spänningen inför själva tävlingen är jag lite spänd inför att få se den där blonde, snygge karln i verkligheten också!

Paradigmskifte februari 14, 2010

I samband med att jag började studera, gick jag med i en studentförening som ägnar sig åt att göra film. Igår hade föreningen en liten kick-off-fest hemma hos två av medlemmarna ute på Hisingen. Där bjöds, som sig bör, på trevligt sällskap, hemlagat snacks och livliga, intressanta diskussioner. Inga OS-sändningar. Tänka sig.

Det där ska bli min melodi 2010. Nu är det slut med gröt, svett och klistervalla, med maralöpningar och fotbollsmatcher. Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska satsa på i år, om det ska bli ultralopp eller bara vanliga maror eller vad vet jag. Hur som helst måste jag ha tävlingar att blicka fram emot för att träningen ska kännas riktigt meningsfull. När jag så gick med i den här filmföreningen så slog det mig att jag kanske helt enkelt ska skita i det där med tävlingar. Idrotten har varit prio ett i hela mitt liv, kanske ska jag låta kulturella intressen få gå i första hand för en gångs skull. Sagt och gjort. Häromdagen bestämde jag mig bara. Det var jättelätt. Och det kändes jättebra!

Nu kommer jag väl kanske inte helt att upphöra med träningen, och jag kommer att glo på en herrans massa OS de närmaste veckorna, men jag kommer inte behöva viga var och varenda helg fram till midsommar åt långpass och Gunde Svanskt leverne. Idag har jag t.ex. struntat i söndagens sedvanliga knalleträning. Dock sitter jag i soffan med en kännbar träningsvärk som härstammar från fredagens bravader. Sista intervallöpningen med Skene IFs herrar. Vi körde (200, 400, 200) x 10. Det är ju rätt gött i alla fall när man får sätta sig och pusta ut efter ett sådant pass!

33rd GIFF – filmerna februari 1, 2010

Jag har under helgen sett tre långa filmer och sju korta. Av erfarenhet vet jag att filmfestivalfilmerna alltid är svinbra och därför går årets sammanfattning i besvikelsens tecken.

Cracks. Eva Green är vacker, men man kan tro att hon gick på något olagligt när hon spelade in denna film. Det var över huvud taget ett märkligt överspel från alla håll och kanter. Tyvärr. Historian och bilderna är storslagna.

Round da way. Animerad fransk gangsterhumor. Tja. Den var la rolig. En gång skrattade jag ihjäl mig i alla fall.

Under the North Star. Vi hade missuppfattat handlingen och vi visste inte hur lång den var. Detta kan bidra till att jag tycker att detta var något av det segaste jag någonsin upplevt. Finland, förra sekelskiftet, de röda och de vita. Bistra miner, bistra levnadsförhållanden och satana perkkele i tre timmar och en kvart. Nä.

Sedan var det det här med kortfilmerna. Alltså, är det så att Filmfestivalen är ett forum för filmstudenter som ska ges möjlighet att visa sina jungfrualster för några fler än de närmast sörjande? Det känns elakt och förmätet att dissa unga, brinnande filmskapare men här fanns inte mycket att hänga i julgranen. Det lysande undantaget var Michael Bundsens Något börjar, något tar slut. Helt i stil med Erlend Loes Naiv.Super. Det vill inte säga lite säger jag!

33rd GIFF – kändisspottingen februari 1, 2010

Filmfestivalens invigningsfest på Trägår’n var grym! Det var första gången jag var med på den men förhoppningsvis inte den sista! Härlig stämning, härliga människor och fantastiskt härlig musik! Ingenting (hur sjöven gör man hakparentes?) var precis lika bra som de nykära musikkritikerna påstår. Maskinen, som har annat att erbjuda än bara Alla som inte dansar är våldtäktsmän, skapade oemotståndliga dansrytmer och Dj:arna likaså. De i särklass bästa rytmmakarna stod dock att återfinna i sambagruppen Kiriaka. Tänk att några trummor kan få en att bara känna sig lycklig!

Ja, och så såg vi lite kändisar också. Magnus Krepper svepte förbi. Han såg medelmåttigt road ut. Orvar Säfström gled runt och var såklart omringad av wannabes av alla de slag. Carin Hjulström Livh hängde bland folket som vem som helst. (Jag är rätt säker på att jag såg Roy Andersson när jag satt McDonalds på kungsgatan igår också.)

Och i lördags när vi åkte skidor så dök riksbekantingen älgen upp rakt framför näsan och skred majestätiskt över spåren i närheten av Ymergården. Imponerad är var man blir.

Kärlek november 15, 2009

Har precis varit och sett Helena Bergströms senaste alster Så olika. Filmkritikerna tycker att den är skräp förstås, men låter man bli att vara för kräsen så är detta en härlig feelgood-rulle med hjärtat på rätta stället. Det är en film om kärlek. Och som titeln antyder så bjuds vi på det ena osannolika kärleksmötet efter det andra. Inledningsvis är det ganska konventionellt, men efter hand spårar det ur så det står härliga till och filmen kunde inte ha slutat mer skruvat än den gör, (SPOILER ALERT) med ett kyrkbröllop mellan Rolf Lassgård och Rikard Wulff.

Sedan kan man inte undgå att bli kär i de fantastiska lappugglorna. (Skansen och dess djur har en viss betydelse i handlingen.) Att ett djurs utseende och rörelsemönster kan vara så fascinerande! Och apropå kärlek så passerade min allra första pojkvän förbi i en biroll och då gjorde mitt hjärta förstås ett litet extra skutt!

Mot Åland! oktober 23, 2009

Jag är fortfarande förkyld, men jag räknar kallt med att jag är frisk på söndag morgon och kan avverka de där dryga 21 100 metrarna. Det var en massa annat jag hade tänkt blogga om, men jag är för slö för att hinna med det ordentligt innan jag far iväg. Det har varit den ena upprörande nyheten efter den andra den här veckan! Det här med sverigedemokraterna t ex.

Alltså, Jimmie Åkesson kan lika gärna stå och gapa i Aftonbladet att han hatar muslimer, för det är ju precis den sortens imbecilla idéer som de håller fast vid i sitt kvasidemokratiska lilla struntparti. Det som egentligen upprör mig mest är att de etablerade partierna ens vill ta debatten med dem. Anser allianspartierna (som ju tidigt pläderade för att låta sd komma till tals i de stora debatterna) att sd är en värdig meningsmotståndare? Hyser de sådan respekt för de här stollarna att de vill lägga tid och energi på att bemöta dessa stinkande gutturala bräkanden?

Häromdagen blev det tumultartade scener i BBC:s lokaler. En gigantisk folkmassa hade trängt sig in för att visa sitt missnöje med att den ansedda kanalen låtit britternas motsvarighet till Jimmie Åkesson, Nick Griffin (som möjligtvis är ännu ett snäpp vidrigare), delta i en paneldebatt på bästa morgon-tv-tid. Det är bra! Stå upp! När väl programmet till slut drogs igång fick Griffin genast veta hut från olika håll. En åhörare i publiken föreslog att han skulle flytta till Sydpolen, med motiveringen ”Det är ett färglöst landskap. Det skulle passa dig”.

Förresten sa den här Griffin en gång inför dold kamera att islam är en elak, ond tro som spritt sig tack vare en handfull galningar. Det var ju synd. Annars kunde han ha blivit kompis med de där rabiata antisemiterna, typ Irans kräkframkallande president Ahmedinejad, som liksom Griffin förnekar att Förintelsen skulle ha ägt rum