Åh vad jag är nöjd! Jag hade nästan inte vågat hoppas på en sådan tid med förkylningen och min något knapphändiga träning bakom mig. Snarare trodde jag på en tid upp emot 3.45.
Mitt sedvanliga hybrisproblem vid löpning är att jag alltid springer för fort i början. Jag hade fått låna en fräsch (rosa!) polarklocka av löpväninnan Helena för att kunna hålla koll på kilometertiderna. (Jag har inte använt klocka sedan mina glansdagar på cykelsadeln.) Efter att startskottet ljudit igår förmiddag dröjde det en bra stund innan vi som stod i bak och trängdes kunde börja springa och efter att ha legat på nästan 9 minuter på första kilometern började det ordna upp sig efter hand. Jag märkte att jag snarare låg ner mot 4.50 och tom 4.40 och försökte då hålla igen för att inte ta ut mig i förtid.
Första halvmaran gick på 1.47 och då tänkte jag att det är nu det börjar. Två mil är inte så farligt, men allt därutöver brukar bli fantastiskt påfrestande. Dessutom hade det börjat regna ihållande, vilket ju inte främjar muskelarbetet precis. Det blev ganska kallt och jag ångrade att jag hade kastat ifrån mig mina handskar redan vid tolv km. medan jag verkligen inte ångrade att jag valde t-shirt istället för linne! Löpningen flöt på hur som helst och den väntade tröttheten lät vänta på sig. Vid 28, 29 km någonstans kändes det som om jag skulle kunna löpa runt i femminuterstempo hur länge som helst! Samtidigt började jag ana att jag faktiskt skulle kunna mäkta med mitt gamla mål om 3.30. Det dröjde dock inte länge innan de idéerna kom på skam. Efter en vätskestation där jag druckit powerade (som jag gjorde på alla stationer) fick jag plötsligt håll efter ungefär 32 km. Att i det läget lyckas kräma på lite extra för att hålla tempot var som förgjort. Det var nästan så att jag började gråta av ilska över att behöva hämmas av den sortens smärta och inte bara vanlig utmattning.
Jag tänkte att det skulle gå över snart, men det tänkte inte hållet. Detta gjorde också att jag inte vågade fylla på med mer energi under de återstående stationerna. Vid 34, 35 km ungefär var jag så trött att jag inte brydde mig det minsta om tider eller andra oväsentligheter. Det var bara en enda nedräkning kilometer för kilometer. Vid 40 km lyste den officiella tidtagningen 3.24 och jag kunde omöjligt pressa fram något extra krut för att göra en fin avslutning. Efter 41 började jag spana efter Den sorte Diamant och målet, men det ville aldrig torna upp sig bakom byggnaderna längs vattnet. Mer och mer frustrerad gastade jag inombords ”ska det aldrig ta slut!!” När så upploppet äntligen dök upp kunde jag inte förmå mig att spurta ett endaste litet steg. Annars är jag sådan att jag alltid kan spurta hur trött jag än är. När jag passerat mållinjen stod tidtagningen på 3.37 och det var först idag jag insåg att de tydligen låtit varje löpares tid gå igång vid passering av startlinjen. Tack för de minutrarna!
Sedan följde en lång komavandring där jag överöstes av powerbars, yoghurt, allehanda drycker och medaljen förstås innan jag kunde leta mig ut från tävlingsområdet och få av mig de blöta kläderna. Jo, det regnade fortfarande så smått. Efter denna stund är jag fortfarande inkapabel att ta mig upp och ner för trappor. Tur att Köpenhamn är platt och att det inte är så höga trappor in till pubarna 🙂 Kvällen avslutades med extremt dåligt återhämtningsinmundigande, dvs öl, hamburgare och mera öl. Bättre kan det inte bli! 🙂
Linneas' Weblog 